Vi lever i en Cabaret
Jag och Elin, en av mina bästa vänner, var och såg Cabaret på Stadsteatern igår. Bra sätt att fira att jag gjort tenta och så vidare och uppsättningen var strålande dessutom. Jag satt bokstavligen med andnöd och klappande hjärta. De senaste veckorna, månaderna, ja till och med det senaste årets acceleration av högerextremism, mänskligt lidande och helt uppåt väggarna galen ekonomisk politik kokade för mig ner i den här föreställningen.
Cabaret utspelar sig i det sena 1930-talets Berlin (av någon anledning har jag haft för mig att det är 20-talet den skildrar, men icke så!). Allt är trasigt, människorna är härjade av de ekonomiska kriserna efter första världskriget. Nazismen blir starkare och våldsammare. Mitt i allt försöker folk överleva vardagen. Vissa med droger och alkohol och totalt förnekande av verkligheten. Andra, som Fräulein Schneider, med att hyra ut skitiga rum för överpriser till desperata i behov av bostad. Även om allt är fulare, fattigare och ännu mer främlingsfientligt så finns drag som går igen idag. Läser man Björn Elmbrants fantastiska bok om 30-talet blir det ännu mer slående.
Exakt Carrie, hur hamnade vi i den här röran?
När en dagen efter i godan ro surfar in på Dagens nyheters hemsida och klickar sig till ekonomisidan och den första artikeln där finansministern vill göra i princip vad som helst utom att börja använda pengar till att betala för saker som verkligen behövs - bostäder, järnvägar, skolor, sjukhus - sådant som skapar riktiga jobb. Det innebär ju att lyfta bort den heliga gralen, budgetramverket, trots att det numera är en relik från 1990-talet. Det luktar till och med lite unket.
Jag förstår att det här är ganska obegripligt för många. Vad spelar det för roll vad en finansminister gör eller inte gör? Är det inte bra att vara försiktig med pengarna? Och vad tusan har det här med Cabaret att göra? Jag ska försöka förklara. Vad en finansminister gör är att hen kan bestämma (måste givetvis ha stöd av regering och riksdag) hur mycket pengar staten går in och ut ur statskassan. Hen kan också låna pengar till investeringar. Det här motsvarar ditt bankkonto samt att du tar ett lån för att köpa en bostad eller kanske en utbildning (CSN är ju en investering i att utbilda sig). Inga konstigheter? Då fortsätter vi. Finansministern måste hela tiden väga hur mycket skatt som kan plockas in och hur stora utgifter staten kan göra utifrån det. Precis som att du måste överväga hur mycket hyra, mat och kläder din lön räcker till. Här är försiktighet viktigt så klart.
Men, det finns ett stort MEN, tänk dig hur lång tid det skulle ta för dig att spara ihop till en bostad bara genom att lägga undan pengar på ett sparkonto. Och du skulle absolut inte få något kul studentliv i 20-årsåldern om de flesta var tvungna att spara ihop till sin utbildning. Precis på samma sätt tar det enormt lång tid för staten att finansiera byggande av järnvägar, skolor, sjukhus och att stötta bostadsbyggandet eftersom väldigt mycket går genom att lägga undan pengar på sparkonton.
Exakt det här receptet testade man i Tyskland på 30-talet och det gick verkligen utan att överdriva käpprätt åt helvete. Här kommer Cabaret tillbaka in på scenen: människor tappar hoppet, försöker bara överleva och tappar solidariteten eller förnekar att politik har något att göra med dem. Och jag är väldigt rädd för att den ekonomiska politiken drar åt skogen om den fortsätter som nu. Där ligger i alla fall min stora politiska depression. Ekonomisk politik är ett av de viktigaste medlen för att skapa ett solidariskt samhälle. Vill man inte förändra den kommer all annan politik tyvärr falla ganska platt. Men jag är också trött på att vara deppig och inte se något ljus i tunneln. Så jag väljer att undersöka saken istället. För ska något hända måste vi prata om the economy, stupid.