Vem är jag utan kaos?
Ibland kommer såna här stunder. De brukar kallas vändpunkter. Aha-upplevelse. Insikt. Epiphany. Jag fick en igår. Satt i godan ro och läste i solen och lyssnade på Sommar i P1. Sol på benen, kaffe i koppen på bänken bredvid mig. Det var journalisten och författaren Sanna Lundell som pratade ur radion. Herre. Min. Skapare. Från ingenstans (eller nja, går ju mycket i vem-är-jag-vart-ska-jag-växa-upp-tankar nu) fick jag en och en halv timme knivskarp feminism, uppväxt och terapi. Vilken kvinna, vilken förebild, vilka viktiga ord hon förmedlade.
Det var särskilt en mening som fastnade: Vem är jag utan kaos? Den låg på något sätt så nära hjärtat. Sanna växte upp i ett struligt hem med missbruksproblem. Det har inte jag. Tvärtom, mina föräldrar är nykterister båda två. Jag kan inte jämföra mig med henne på det sättet, men ändå talade just den meningen till mig. Det finns nämligen komplicerade krigstrauman från min farmor som påverkat min pappa hela livet. Och min mamma har levt som medberoende till de här obotade traumat under lång tid. Det har inneburit oprovocerade raseriutbrott, iskall tystnad, häftiga gråtattacker. Stora känslor som kan göra livet till en cirkus. Oberäkneligt. Barn har svårt för föräldrars oberäknelighet. Lägger lätt skulden på sig själva. Jag har varit fruktansvärt arg på både min farmor (vila i frid) och min pappa för att jag lagt en skuld som aldrig var min på mig. Tyckte de hade förstört mitt, min brors och allra mest min mammas liv. Att höra Sanna prata om liknande känslor av utmattning, självförakt, ilska och sorg som jag har känt var så otroligt läkande. Och jag insåg också att det är en sjukdom man har att göra med. De som är drabbade gör inte sina nära illa med mening. De kan inte bättre. Det enda man kan göra är att göra upp med sina egna känslor och sluta ta ansvar för deras, låta sig själv få utrymme och sedan förlåta. Förlåta om och om igen. Särskilt dig själv.
Det som samtidigt slog mig är att när jag nu står på egna ben är det som att kaoset och cirkusen lämnat ett stort tomrum. Det där tomrumet som är där för att fyllas med mitt eget liv och allt det jag sätter värde på. Men jag förstår också varför familjemönster upprepar sig - man söker sig till det invanda. Som Sanna uttryckte det när hon hamnat i ännu ett medberoende - hon hittade hem. Det är inte förrän man kraschar (det händer förr eller senare, ingen orkar bära så mycket inom sig hur länge som helst) som insikterna kommer om hur mycket det skadat och bränt. Hur illa det livet passar en. Till slut börjar du förstå att det viktigaste är att ta hand om dig själv på riktigt, sätta dina egna gränser och låta dina värderingar styra hur du lever. Du behöver också ge dig själv samma empati som du skulle gett någon som haft det svårt som står dig nära. Självmedkänsla is the shit kan jag säga (googla, det finns en hel vetenskap kring det).
Det är väl egentligen samma sak med mönster i relationer överlag och att det är därför det tar så enormt lång tid för jämställdhet och jämlikhet att slå igenom fullt ut. Människor tar med sig sina både ljusa och mörka sidor ut i livet, blir vilsna och hittar så småningom hem. Ofta till något som liknar den familj man är uppvuxen i. Självklart måste det inte vara negativt. Men det är enormt viktigt att vara medveten om. Särskilt om man är ute efter att bryta dessa mönster.
Män och kvinnor måste också dela på ansvaret för känslorna. Jag upplever att det i de flesta fall är kvinnor som tar ansvar för att ta hand om, reda ut, förklara och gå i terapi för att hantera komplicerade känslor. Men att bryta mönster handlar ofta mer om att män borde ändra sina mönster än att kvinnor borde göra det. Om något, borde vi snarare sluta anpassa oss. Till ojämsätlldhet generellt och till medberoende i synnerhet. Att älska och förlåta sig själv varje dag är den starkaste kraften jag har hittat mot all sån skit. Att låta sig själv äga sitt liv fullt och helt.
Tack Sanna.
Lyssna på programmet här. Bara gör det.