Det där med att vilja och att välja
Darling me, började jobba idag igen och det var not too bad alls faktiskt. Jag lyssnade på sommarprat och skickade mail, planerade igång saker och så vidare. Väldigt kontoriga saker. Efteråt velade jag en stund men gav mig till slut ut och sprang en kort snabb runda och hur klyschigt det än är att säga det: man ångrar aldrig att ha snört på sig löparskorna. Jisses vad det rensade huvudet. Och rensa huvudet är precis vad jag behöver.
Stenåldershjärnan har gått bananas och uppfattar tydligen min framtid som ett stort läskigt farligt hot mot mig. Blev förlamad av att tankarna började flyga och fara direkt när jag kom hem till Stockholm. Jag ska förklara - hjärnan är uppbyggd så att vi har en del som heter amygdala (stenåldershjärnan) och en som heter pannloben (tänkarhjärnan). Det finns fler delar också men vi koncentrerar oss på de här nu. Amygdala är superbra på att uppfatta hot och att reagera snabbt på dem. Pannloben kommer ihåg hoten och gör dem logiska. Typ att du inte lägger handen på en varm platta. Problemet är att på stenåldern fanns inte så många inbillade hot som de finns nu. En björn var en björn, en varg en varg. Att jag är mitt i värsta vuxenblivandeångesten, ska ta nästa steg i livet och byta karriär är inte en björn däremot. Men det fattar inte amygdala. Och pannloben hjälper inte direkt till när amygdala är riktigt upptrissad. Snarare gör pannloben hoten begripliga. Alltså jag är rädd för att inte kunna uppfylla mina drömmar = hjärnan kommer på tusen anledningar till varför jag inte kommer kunna göra det = jag blir superdeppig och rädd för framtiden.
Ridå.
Ridå upp.
Det finns inga bevis för det här. Jag har aldrig misslyckats med något egentligen. Och även när jag bröt ihop upptäckte jag ett fantasiskt skyddsnät av människor som var beredda att limma ihop mig igen. Men kanske därför är det så skrämmande. Katastrofen måste enligt min inre stenåldersmänniska komma förr eller senare. Eller? Har den kanske redan varit här? Mormor, morfar, farmor, farbror som försvann inom loppet av två år. Min egen krasch. Andra saker också. Jag överlevde. Men kanske skrämmer lycka desto mer därför. Att låta sig själv vara lycklig.
Men jag känner också att jag har ett val. Det går inte att förändra allt i sitt liv. Till exempel det som tillhör det förflutna. Det går dock att förändra sin inställning till framtiden. Amygdala kanske inte kan förändra sin inställning till hot, men pannloben kan definitivt lära sig att framtiden inte är något hot. Att min förmåga visst räcker till mina drömmar. Den räcker till det jag vill att den ska räcka till så länge det jag vill inte är detsamma som mina krav på mig själv. Hängde knappt med själv där. Men alltså det går inte att göra allt kraven i en säger att man borde. Det är inte heller samma sak som det man vill. Det du vill är det som känns rätt i hjärtat på riktigt. Jag vill bli journalist. Jag vill bo i London någon gång. Jag vill skriva om ekonomi, politik, litteratur, mode, historia. Jag vill ha en egen åsikt. Jag vill ha mina vänner och familj nära. Jag vill någon gång i framtiden ha en egen familj. Jag vill ge något tillbaka för allt stöd jag har fått, kanske genom att få vara mentor åt unga tjejer precis som jag har en mentor nu. Resten är egentligen oviktigt. Hur jag kommer dit eller vad som händer när jag är där. Jag tar mig dit. Jag har alltid tagit mig framåt här i världen.
Mitt val här och nu är att lita på att jag kan. Gör jag inte det ska jag ta ett steg tillbaka, andas i kapp och ge amygdala en mental kram. Och framför allt, be om hjälp. Det är en viktig lärdom - man måste inte göra precis allt själv. Stenåldershjärnan kunde utvecklas vidare tack vare att vi människor samarbetade och hjälpte varandra. Darling me, det är inte svaghet att be om hjälp. Det är verklig styrka. Och jag kan välja att tro på det.